Maja Moberg – måleri

‘two thousand and eighteen’

Debututställning
Vernissage lördag 10 november kl: 12-16
VÄLKOMNA!

Öppettider:
10 nov: 12-16
11 nov: 12-16
15 nov: 17-20
17 nov: 12-16


Stipendiat Göteborgs Stad

 

 

 

 

 

 

Vad inspirerar dig som konstnär?
Min ångest, utan den hade mina tavlor sett helt annorlunda ut och jag tror att den grundar sig i en osäkerhet hos mig själv. En osäkerhet över min kropp, mitt utseende, min framtid. Min ångest finns alltid närvarande och påminner mig om hur dålig, ful och värdelös jag är. Men nu på senaste tiden har det slagit mig, att jag har inte tid att må dåligt. Min pappa brukade alltid säga till mig när jag va liten, att vårt liv här på jorden är för kort för att hålla på och bråka. Jag har inte tid att bråka, varken med min kropp eller med min framtid. Istället har jag försökt förvandla min ångest till något vackert, konst, tavlor. Ni vet de där små mjuka gummisakerna nyblivna föräldrar sätter på varenda möbel där det finns den minsta antydan till en kant, det är konsten för mig. Och den vassa kanten på möbeln är min ångest. Och jag, jag är det lilla barnet som gång på gång snubblar in i bordskanten. Men gummisaken, konsten, dämpar stöten. Det jag försöker säga är att konsten dämpar min ångest.

Vad vill du förmedla med din konst?
Jag vill förmedla vad som pågår i min hjärna. Ett av det vanligaste motivet jag målar är en figur med ordet “NO” som ögon. Bakgrunden till den är att jag sakta men säkert lärt mig att säga nej i olika sammanhang. För tanken slog mig, att vissa människor inte hade förstått ett nej även fast ordet stod mitt i ansiktet. Med den figuren vill jag förmedla styrka, jag vill förmedla mod. Då mina tavlor pryds av färgstarka kulörer och roliga motiv, vill jag även förmedla en lite mera “mörk” sida av min konst. Därför väljer jag att ibland skriva ett citat på så som “Oui oui asshole” eller “It’s not my fucking day”, vilket väcker olika reaktioner.

Nämn en viktig viktig konstupplevelse?
För två år sedan var jag, min mormor och min mamma på Lars Lerins konsthall i Sandgrund, och det var en fantastisk upplevelse. En av sakerna jag blev mest fascinerad av var kvantiteten på hans verk och all den tid som detta måste ha inneburit. Han ägnar verkligen sitt liv åt konsten och det inspirerade mig. Sedan tyckte jag det var väldigt cool att träffa på Junior, Lars Lerins man, inne i konsthallen. Men jag va tyvärr alldeles för blyg för att fråga om en bild…

 

© Lord & Lydia 2018